En färgargård på EMAUS
Färgeri, vadmalsstamp och tygtryckeri
Mönster av C-E Högberg
Emausgården 1910
Mönster av C-E Högberg
Här är Carl Eric Högbergs Färgargård på Emaus, bilden är från 1910, från vänster till höger: Axel Ericsson, Emaus Johan Jansson, ?, Klara Lena, Emaus Johan Johansson. Och mönstret på sidorna om bilden är från Carl Eric Högberg.

  Emausgården uppfördes troligtvis 1728, en inskription uppe på vinden i bjälklaget bekräftar det.

  Till de mera spännande aktiviteter, som i gamla tider bedrivits i byn Emaus, hör färgeriverksamheten. Bland uppräknade hantverkare i länskalendrarna 1882 och 1893, verksamma i Järna socken, finns färgare C. E. Högberg.

  Commissionslantmätare Böhlmarks arvingar avvecklade sina intressen i Järna och sålde delar av fastigheten Emaus till olika personer. 1865 köptes ungefär halva fastigheten Emaus, det vi i dag kallar Emausgården, av handlanden Nils Dofsén från Komtillmåtta i Gagnef. Denne sålde i sin tur nästan omedelbart gården vidare (med en nätt förtjänst) till C. E. Högberg, som här inrättade den första och enda färgargården i Järna socken.

   Carl Erik Högberg, f. 1830 i L. Mellösa, och hustrun Sofia Leontina, f. 1837, samt tre barn födda i Arboga, Norberg resp Hedemora, kom således 1865 till Emaus från södra Dalarna.

  Färgeri inrättades och i början av 1880-talet byggdes, med kvarnlagets tillstånd, en vadmals- och benstamp på västra sidan i Emausforsen.

  Färgare Högberg hade troligen inga formella etableringsproblem då skråväsendet avskaffats redan 1846 och näringsfrihetsförordningen av år 1864 nu var i kraft. De avskaffade restriktionerna hade haft till följd att många färgerier anlagts också på landsbygden. År 1861 fanns det i landet 461 färgerier [enligt A. Alzén]. En viss överetablering var rådande. Färgeriet på Emaus hade en konkurrent på nära håll. Det var
C. W. Ambergs färgeri i Holsåker, Dala-Floda.

  Färgeriet på Emaus är sedan länge rivet. Kunskapen om hur denna lokal såg ut och var utrustad har i stort gått förlorad. Inte heller finns någon färgeriutrustning kvar på gården som t. ex. färgkar, kyphakar, indigokista, rivskålar och mortlar, silkorgar eller press. Däremot kan vi ännu i dag glädja oss åt den i pastellfärger målade färgarskylten, som hade sin plats ovanför mangårdsbyggnadens entré.

  Det Ambergska färgeriet i Dala-Floda samt färgare C. E. Petterssons vadmalsstamp i Österfors, Gagnef, monterades 1931 ned och fraktades till Norrköping. Här blev dessa byggnader en central del i det färgeritekniska museum 'Färgargården', som invigdes 1939. Genom att studera dokumentationen över denna anläggning kan vi kanske få någon uppfattning om konkurrenten C. E. Högbergs verksamhet på Emaus.

Vi besöker färgaren på Emausgården.
  
Stigen till färgeriet kantas av välmatade vedstaplar. Högbergs verksamhet tycks kräva mycket energi. Vi skjuter nu försiktigt upp dörren till färgeriet och möts av ångande värme, verksamheten är i full gång. Våra ögon fångas trots dunklet genast av det väldiga murverket, utformat som ett litet rum. Runt dess utsida är färgkar av koppar i olika storlekar uppmurade. Var och en har sin egen fyröppning. I någon brinner elden.

  På inpapperingsbordet vid fönstret, bland packar av bomullstyg, inlämnat färggods av yllegarn och en hög av urblekta kläder, anar vi boken med de hemliga recepten. Under bordet står kaggar fyllda av färger med exotiskta namn; krapp, vejde, indigo, wau, bresilja. Ovanför ett av de mindre färgkaren för kulörfärgning - dvs alla färger utom blått - avtecknar sig en än så länge tom haspel. Den används för att veva runt tyget i färgbadet. På andra sidan rummet står en press.

  Men färgaren är sysselsatt vid ett av de större färgkaren. Kypen, som detta krävande färgbad för blåfärgning kallas, innehåller det dyrbara färgämnet indigo. I motsats till kulörbad, som måste tillredas på nytt vid varje färgning, kan kypen, om den matas på rätt sätt med bl a kalk, vejde, vetekli och indigo, användas i ett halvår.

  Nu lyfter färgaren garnet ur det 50-gradiga badet. - Det är inte alls blått utan snarare gulgrönt! - Men inför våra häpna ögon, med hjälp av luftens syre, antar det alltmer den önskade mörkblåa färgen. Inte undra på att färgare, som behärskar sådana konster, utgör en ansedd yrkeskår.

Vadmalsstampen
  Vår och höst, då vattentillgången i Noret är riklig, utnyttjades vadmalsstampen både dag och natt. Emaus låg då under den rytmiska bullermatta, som stamparna åstadkom. Speciellt under våren gav godsresoma till omkringliggande byar och socknar många uppdrag. Under senvintern och tidig vår, med mera ljus och värme i vävkamrama, hade ju kvinnorna också mera tid för vävning.

  Stampen, placerad omedelbart söder om dammen och landsvägen, drevs av ett vattenhjul. Hjulet var i sin tur kopplat till en väldig stockaxel försedd med kuggar, som kunde lyfta stamparna. Dessa, vars ändar var försedda med valkar, arbetade parvis i en ho. Genom valkarnas utformning och hons rundade form fick tyget, 20-30 alnar långt och indränkt i såplösning, en roterande rörelse. Det från början lösa ylletyget filtades ihop alltmera. Bearbetningstiden, mellan 6 och 24 timmar, var beroende av kundens önskemål om tygtjocklek och av ullkvaliteten.

  Vid den stora industribranden 1932 verkar redan stampen vara riven. Enligt Olle Bössfall kallade fadern Bössfall Johan alltid en del av deras uthus för 'benlådo'. Kanske är det den gamla stampbyggnaden på Emaus, som återuppbyggts i Norets by för att tjäna ett nytt ändamål.

Tryckstockar från Emausgården
   I Emausgårdens gömmor finns 57 tryckstockar bevarade. Högberg kunde tydligen också erbjuda sin kundkrets hantverksmässigt mönstertryck. Bäst passade detta tryck på tunnare tyger av bomull och linne, som skulle användas till schalar, förkläden, foder, bandmössor och täcken. Kläder, som lämnats in för omfärgning, piffades också ofta upp med mönstertryck. Detta uppskattades och utnyttjades säkerligen, även om allmogen sedan gammalt själv hade kunskap om både färgning och enklare stämpeltryck.

 Tryckstockar med stift av metall var ett precisionsarbete, det tog säkert dagar att tillverka!!!

  Carl Sahlin skriver i sin bok 'Ett skånskt färgeri: "Den s. k. trasfärgningen av gamla kläder i uppsprättskick, tog i början av 1870-talet ganska god fart... Modet fordrade att de vanligen i svart eller mörkbrunt eller mörkblått om färgade persedlarna dekorerades genom tryckning. ...klänningar och huvuddukar utstyrdes med tapetartade mönster i oljettryck. Detta var dock en tämligen hastigt övergående modesak. Efter några år ville ingen bondflicka gå med tryckt kjol eller schalett."

  De flesta av Högbergs mönster är utskurna direkt i trästocken enligt gammal tradition. Några, där finare detaljer ingår, har delvis byggts upp med stift och band av metall. Stockarna är 3-4 cm tjocka och tillverkade av hårt lövträd, ev. lind. En del stockar har "handtag" och rapportstift för att tryckningen på det filtbeklädda bordet skulle underlättas.

  På flera hembygdsgårdar i Dalarna t. ex. i Säter och Hedemora finns samlingar av tryckstockar. På Pålsgården i Ockelbo finns en stor samling på 58 stockar, mönsterbok samt 6 gamla schalar med mönster från samlingen. Vid jämförelse med dessa tycks Högbergs tryckstockar mer "provinsiella" i sin utformning. Vem som har skapat mönstren och skurit dem samt om de har en historia före Högbergs tid på Emaus har inte gått att utröna.

Lite tygtryckhistoria
  Bomullens hemland anses vara Indien. Här framställdes långt före Kristi födelse tunna tyger, dekorerade genom handmålning eller tryck. Genom nyöppnade handelsvägar under Alexander den stores tid underlättades exporten av sådana tyger till medelhavsländerna och kunskapen om tygtryck spreds. Vid vår tideräknings början framställdes tygtryck i Egypten på importerat bomullstyg. Under 1500-talet är kunskapen tillgänglig i Sverige genom skrifter författade av Peder Månsson, munk i Vadstena kloster och senare biskop i Västerås. Som munk vistades denne i många år i Rom, där han lärde sig förfarandet.

  Mönstrade, färgrika bomullstyger s.k. kattuner (eng cotton) blev en stor handelsvara för de ostindiska kompanierna, speciellt under 1600-talet. Detta inspirerade till start av kattuntryckerier i Västeuropa. På 1720-talet medverkade Jonas Alströmer till att ett engelskt kattuntryckeri, ägt av holländaren Jan de Broen, överflyttade hela sin verksamhet till Sickla i Stockholm. Fredriksdahl, som anlades 1767, blev det andra stora kattun-tryckeriet i huvudstaden.

  Vid ett mindre landsbygdsfärgeri under slutet av 1800-talet, där tygtryck utgjorde en liten del av arbetsuppgifterna, kan man tänka sig att speciellt två trycktekniker användes:

Direkttryck. Oljefärg anbringades på tryckstocken som sedan överförde den på tyget. Användes flera stockar kunde möstret få flera färger.

Reservagetryck. Med tryckstocken överfördes t. ex. bivax' till tyget. Detta hindrade att färg inträngde när tyget sänktes ned i färgbadet. Vid färgning i indigokyp fick då tyget vitt mönster mot blå botten.

Mönsterbok
  För att ge alla vänner av Emaus tillgång till den mönsterskatt, som bevarats på Emaus-gården, finns samtliga mönster upptryckta i det supplement som följde med boken "Emaus i vårt hjärta". En pann, innehållande trycken i full skala och fotografi av respektive tryckstock, har också överlämnats till Järna Hembygdsförening.

Litteratur för den som vill veta mera:

  • ETT SKÅNSKT FÄRGERI; Carl Sahlin, 1928
  • HANTVERK I SVERIGE; 1989
  • KATTUNTRYCK 1720-1850; Ingegerd Henschen / Ingrid Frankow, 1992
  • KULÖR I TRÄFF; minnesskrift vid invigningen av färgargården i Norrköping, 1939
  • TRYCKSTOCKAR PÅ PÅLSGÅRDEN; Ulla Johansson och Lena Eriksson, 20-p uppsats 1996
  • TYGTRYCK I SVERIGE FÖRE 1700; Ingegerd Henschen, 1942


Carl Eric var född 26 September 1830 i Lilla Mellösa. Han kom till Emaus, Dala-Järna omkring 1865 från Hedemora
.
Emausgården 1911
 Han köpte huset "Emaus-gården" från Nils Dofsén 1865. Och det var här som han startade färgeriet,
det första och enda i Järna, Dalarna Sverige.  (1911)
Emausgården 2001
 Och än idag står huset kvar på samma plats,
bilden är tagen 5 augusti 2001.
Map over Sweden with provinces

 På den vänstra bilden ser vi Carl Eric Högberg längst till vänster, sen Morling Johan Andersson, Morling Anders Olsson, Emaus Johan Jansson, Munters Erik Anderson. Fotografiet är antagligen från omkring 1886. Lars Olars tror att "Stampen"  borde ha legat härvid Flatån just på den plats han står på bild 2 med min hustru Ann, alldeles invid  Flatån på den västra sidan där  man hämtade kraften ifrån.

 Området vid Flatån är idylliskt, men såg man det förr?...
De tre högra bilderna är tagna 5 augusti 2001

 Den här bilden togs någon gången mellan åren 1880-1885

Akvarell av Sune Paulsén år 2005
Den här bilden tecknade Anns pappa Sune Paulsén 2005, han fick direktiven att mixa den gamla s/v bilden och den nya från 2001.

 Carl Eric Högberg gifte sig i det första äktenskapet med Sofia Leontina Eriksson där han fick sex barn varav fyra emigrerade till Amerika, Erik Ernst, Anna Leontina, Claes Johan och Hilda Sophia. En av dessa Erik Ernst Högberg, har jag hittat, läs om hans son Waldo läs hans pännande skildring: Waldos story

Jag fick "storyn" av Gayle Ann Hoberg DeRosia som är min farfars farbrors sonsons dotter till mig, hängde ni med?

 Carl Eric Högbergs andra äktenskap var med Anna Elida Jonsdotter, som först jobbade som hembiträde hos skomakare Carlsson, som hyrde på Emausgården. Anna Elida kom tillbaka 1876 och gifte sig med Carl Eric Högberg det året. De fick ett barn, Erica Vilhelmina. Intressant i sammanhanget, Anna Elida Jonsdotter var piga hos skomakare Anders Gustaf Carlsson som hyrde på Emausgården året var 1873, hon återvände efter några år och gifte sig sedermera med Carl Eric Högberg år 1876 och fick dottern Erica Vilhelmina Högberg. Ättlingar till dessa har nu Emausgården som sommarbostad.

 Ännu mer intressant, en av döttrarna till Anders Gustaf Carlsson hette Hilda Kristina Carlsson som gifte sig med Oscar Verner Högberg son till Carl Eric Högberg så man gick inte över ån för att hämta vatten inte...

 Noteras, som dräng på Emausgården var Anders Magnus Högberg, född i Sköldinge och var son till Johan Anders Högberg, som var bror till Carl Eric Högberg.

 När jag var liten åkte vi ofta till Nås, grannbyn, och hälsade på hos Olle och Viola Matses. Många gånger har Viola försökt att berätta hur vi var släkt men jag förstod aldrig det då, dialekten gjorde att man hängde inte med efter alla komplicerade släktförhållanden. Men egentligen var det ganska enkelt, Violas mammas syster, Hilma Mathilda Carlssons syster Hilda Kristina Carlsson, skomakare Carlssons dotter på Emausgården, var gift med med min farfars far Oscar Verner Högberg. Så enkelt....


Emausgården 1910
Emausgården 5:e augusti 2001
 Emausgården renoverades 1910 och försågs då med panel. På vänstra bilden syns den lilla affären, man tror det i alla fall! Och på den högra bilden är Emausgården idag, 2003, den har målats om och renoverats men med mycket varlig hand och med små förändringar för att bibehålla huset i det ursprungliga skicket så långt det går. Lägg märke till de gamla grindstolparna av sten!
Troligtvis den första affären  i Järna
Gallerförsedda fönster
 Det vänstra annexet med sitt gallerförsedda fönster anses ha fungerat som kanske den första affären i Järna. Säkert är dock att D.A. Böhlmark utarrenderade mark så att Anders Petter Zettervall, den förste officiellt registrerade handlaren på Emaus, kunde starta affärsverksamhet 1856. Byggnaden är än idag, 2001, i utomordentligt fint skick för sin ålder.
Brännvinsbränneriet
 Gårdens högra annex, bilden till vänster, brygghuset sägs i gamla tider även ha använts som brännvinsbränneri. I lantmätare Craelius´krönika över Nås socken framhålles att man fram till 1835 inte fanns något bränneri i hela Västerdalarna men att det hade installerats en sådan helvetesmaskin i grannsocknen nyligen. Misstanken att det var på Emaus är nog befogad...

FRÅN JÄRNA TILL NORRA AMERIKA 1850-1930
Margaretha Hedblom

   Utvandringen från Järna till Nordamerika inleddes på hösten 1850, då systrarna Back Anna och Ingeborg Matsdotter från Nordanåker steg ombord på skeppet Condor i Gävle hamn för att börja den första delen av den långa resan till Bishop Hill i staten Illinois. De var anhängare till "profeten" Erik Jansson. Där ute på prärien väntade trossyskon och ett liv i kommunistisk gemenskap i ett samhälle som skulle byggas av framtidstro och kraftiga arbetsnävar. Men dit var det långt. Sjöresan tog tre månader och sedan väntade flera båtresor, innan man nådde Chicago, varifrån man gick till fots en stor del av den ca 20 svenska mil långa landsträckan. Systrarnas brev lockade ett drygt tiotal släktingar att följa efter. Kanske hade än fler sockenbor lämnat Järna för Bishop Hill, om inte ledaren mördats redan före Backkullornas ankomst och koloniens upplösande stod för dörren. Det är troligt att många hade hört talas om Erikjanssonismen" och velat följa i järnakullomas spår.

  Det skulle dröja ända till 1868, innan utvandringsvågen från Järna satte igång på allvar. Svåra nödår 1867-69, överbefolkning i förhållande till vad jorden och näringarna unde ge och lockande erbjudande om 130 unnland fri jord i det nya landet bidrog till beslutet att bryta upp. Amerika var frihetens land. Det fick man veta i emigrantbroschyrer och dito handledningar. Järnas befolkning hade nära nog tredubblats från 1757 till 1863, då det fanns 3357 bofasta i socknen. 143 personer valde att utvandra åren 1868-69.

  Endast i undantagsfall vet vi vart de första sextitalsutvandrama ställde färden. Först polismyndigheten i Göteborg skulle förteckna alla utvandrare med angivande namn, ålder, hemvist och destination i ett båtmanifest. Den stora utvandrarhamnen Gävle hade redan "akterseglats", när i tygen ersatte segelskutorna. Nu var det från västkusten de flesta lämnade Sverige. Några valde att fara via Kristiania (Oslo). Vägen dit var sannolikt mer välkänd för folk från Västerdalarna än järnvägen via Ludvika och Filipstad till Göteborg, hur bekvämt man än kunde färdas på nylagd räls. Det förbättrade kommunikationerna skapade rörlighet i riket och underlättade därigenom även utvandringen.

  Från 1869 kan vi följa utvandrarnas färd bättre. De flesta anländer till New York och reser med tåg eller båt via kanalsystemen till de stora sjöarna, där Chicago blev en viktig metropol. Cokato i centrala delen av staten Minnesota var målet för många. Här väntade bördigt prärieland men också tillgång på skog. "Yankies", ättlingar till tidiga engelska immigranter till den amerikanska ostkusten, var de första i området och gav orten dess engelska namn. Snart far också många svenskar. Järnabor, flofolk värmlänningar och västgötar var i majoritet. En Björbokarl där ute förefaller ha varit något av en utvandraragent, som lockade många att komma över. Sammanlagt under årens lopp ca 200 Järnautvandrare hamnade i Cokato, som i dag är Järnas vänort. Bland dem var Palm Anders Johanssons familj från Emaus.

 Skifs Anders Andersson och hans säckpipblåserskan Hol Brita Larsdotter, utvandrade till Cokato redan 1868 från Uppsälje. De tog sig namnet Skifström och på kartan kan man idag läsa namnet "Skifström Lake", som berättar om deras bosättning strax norr om samhället. Andra järnabosättningar har också sina rötter i Cokatoområdet. Dit hör det lilla samhället Lindford i norra Minnesota, som fått sitt namn av Nordanbro Anders Larsson-Lindvall. Namndelen "ford" hade sitt ursprung i Henry Fords nya fort-skaffningsmedel.

  1870-talet är generellt sett ett årtionde, då få lämnar Sverige. Relativt goda försörj- ningsmöjligheter och avsättning för spannmål bidrog till att hålla utvandrarantalet nere. För Järnas vidkommande stämmer dock detta inte riktigt. Hela 56 personer tar ut flyttningsbetyg 1879. Under perioden kan man se en tendens till flyttning längre västerut, när det gäller destinationsorterna, även om många fortfarande väljer att bosätta sig i Cokato eller däromkring. Nebraskas bördiga prärieland lockade andra. Föga anade man att en enkel jordkula skulle bli det första hemmet i USA eller att gräshoppssvärmar skulle äta upp skörden. Hårda vinterstormar, "blizzards", och "tor- nados" blev nya begrepp och skrämmande erfarenheter för nybyggarna. Jorden var bördig men levnadsförhållandena mycket annorlunda dem man var van vid från Järna. Karlarna saknade byggnadsvirke och kvinnfolken skriver hem efter spinnrockar och hushållsredskap.

  Levnadsvillkoren blev allt bättre. Breven hem berättade om möten med indianer och negrer, om kunskaper i engelska språket, om goda skördar och stora boskapshjordar. Fotografier på välmående barn i vackra kläder och präktiga boningshus med verandor understryker välståndet. En allt intensivare emigrationspropaganda växer fram. Allt fler börjar nära amerikadrömmar. "Det förlovade landet" skulle kunna betyda en bättre framtid även för dem. När amerikabiljetten kunde inhandlas i hemsockenen för färd ända fram till Wheaton i västra Minnesota eller Whaoo i Nebraska, bör även det ha underlättat steget mot utvandringen. Det fanns gott om agenter i Dalarna.

Elin Ericsson med sönerna Sixten och Folke redo att starta resan till Amerika våren 1927. Där väntar redan maken, f d -handlanden Axel Em. Ericsson, som utvand-rade från Emaus året innan. Släktingar och grannar tar avsked. Chaufför den första biten är Lisspers Emil.

   I den tidiga utvandrarperioden är det framför allt familjer, som lämnar Sverige. Bönder var man och bönder förblev man. Grödorna var nya och ovanliga men arbetet i stort sett detsamma på den andra sidan. Jordbruket gick en snabb utveckling till mötes. Oxar och hästar byttes mot traktorer och bilder på vidunderliga skördetröskor nådde hemlandet. Man fortsatte att hålla ihop socken- eller landskapsvis. Det var tryggt att känna förankringen i en gemensam kultur och ett gemensamt språk. Järnamålet lever på många håll i Nebraska, Wisconsin och Minnesota kvar in i våra dagar om än i en mestadels amerikaniserad form.

  Så kom brukskrisen på 1870-talet och det märks i utvandrarantalet från västerdals-socknarna långt in på nästa decennium. De gamla beprövade metoderna vid järnfram-ställning ersattes av moderna processer. Människor blev arbetslösa och utvandring blev ett alternativ till flyttning till städer vid norrlandskusten, där sågverken blomstrade under träbaronernas tid, eller till det nygrundade Domnarvets järnverk. Nu är det främst unga ogifta av båda könen, som söker sig en framtid i Amerika. Kvinnorna blir ameri-kanska "maids", får reglerad arbetstid och en lön, som räcker till mer än livets nödtorft, och männen får arbete vid järnvägsbyggen, i fabriker, gruvor eller vid skogshuggarläger. Ibland räcker inkomsterna till att sända hem s.k. "money orders", penningavier, till de hemmavarande. Det är vanligt att släktingar reser över på en i förväg i Amerika betald biljett.

 Från Järna utvandrade 100 personer år 1881, 122 personer år 1882 och 87 personer 1888. Många fribaptister, som slog sig ned i västra Wisconson. Der Per Ersson var en av dem, han kom att under praktiskt taget hela sitt liv i Amerika vara verksam som lekmannapredikant och företog många och långa resor runt om i Mellanvästern. Hans utförliga dagböcker berättar om järnabornas liv i främmande land. Till samma "koloni" av järnabor hörde Jugas Olof Andersson från Skålö.
 Axel Ericsson i New Yorks hamn i väntan på  att familjen skall gå iland från M/S Gripsholm.  Den moderna båten kunde i 17 knops fart  frakta 1660 passagerare över Atlanten.

 Han blev en uppskattad medarbetare i svenskamerikanska tidningar, där han bland annat skrev jämförande skildringar av för-hållandena i Sverige och USA. Särskilt kritisk var han mot prästerskapet. Religionsförtryck brukar anges vid sidan av ekonomiska svårig-heter och den allmänna värnplikten som utvand-rarskäl. Det kunde nog hända att läsare utsattes för spott och spe även efter konventikelplaka-tets upphörande 1858.

  Fribaptisternas huvudort låg i Alma Center i Wisconsin, där många s.k. "läraremöten" hölls. Vid dessa konferenser samlades människor från hela Mellanvästern. Under en tid var John A. Edgren från Värmland samfundets ledare. Han var gift med en norsby-kulla, Knutes Stina Henriksdotter. Strax intill Alma Center låg jämvägsknuten Merriilan, som under en lång följd av år blev en magnet för järnautvandrare.

 Texten på fotots baksida lyder:  Från vänster räknat äro dessa  floorskrapare en jude, en norsk,  Ferdinand Hed (Helårs Jannes pojk från Myrbacka), jag (Axel  Ericsson) och Nils Mattsons Axel  från Kvarnåker.

  Under 1890-talet drar städerna till sig allt fler utvandrare. Några beger sig ut till den amerikanska västkusten. Från Tacoma i Washington State, Portland i Oregon och från orter i Kanada kommer kort och brev. Många längtar hem. Andra finner sig väl till rätta och talar om framgångsrikt arbete, familjebildningar och en frihet man aldrig upplevt. Nu är det främst industri- och skogsarbete som ger utkomst.

  Under 1900-talets första år utvandrar en av Sveriges äldsta, nära 90 år gamla Boss Greta Svensdotter från Noret. Hon var på väg till Merrrillan i Wisconsin, där hon och den sjutton år yngre mannen, Olof Tillman hade barn. Därute skulle de tillbringa sin ålderdom. Boss Greta orkade aldrig fram. Hon dog på en träbänk på järnvägsstationen i Portland i staten Maine, där båten lade till.
I kista färdades hon den långa vägen till Wisconsin, där hon begrovs på järnabornas egen kyrkogård.

  I vad mån stora händelser i Sverige under 1900-talets början - exempelvis en förlängning av värnpliktstiden eller storstrejken - satt sina spår i järnautvandringen är svårt att säga. Personligen tror jag mera på påverkan från tidigare utvandrare än på politiska beslut eller förvecklingar. Även under Första Världskrigets årtionde går utvandringen i en jämn ström från Järna trots risk för sänkningar av passagerarfartyg, Titanics undergång och andra oroande händelser och kommer att kulminera under 1920-talet med en följd av stora utvandringsår 1922 (50 utvandrare), 1923 (152 utvandrare), 1926 (56 utvandrare), 1927 (58 utvandrare), 1928 (53 utvandrare) och 1929 (48 utvandrare). Börskraschen på Wall Street, den därpå följande depressionen och nya kvotlagar, som försvårade invandringen till USA, satte punkt för den ojämförligt största folkomflyttningen i modern tid. År 1930 var den stora emigrationen över.

  Vilka for från Järna? Officiellt var det 2042 personer, som gick till prästen för att få ett utflyttningsbetyg till Nordamerikas Förenta Stater och Kanada. Av dem var 1202 män och 840 kvinnor. Nära 37 % av samtliga utvandrare var under trettio år. Man kan se ett tydligt mönster av familjeutvandring under de första årtiondena medan ogifta av båda könen dominerar under de senare. Det förekom vid 43 tillfällen att en änka/änkling utvandrade. Oftast väntade vuxna barn på den ensamma föräldern i Amerika. En manlig utvandrare från Järna var skild.

 Axel Ericssons hem i New York blev  en naturlig samlingsplats för många  utvandrade Järnabor.
 
Annandag Jul  1931 firades av Axel,  Elin, Greta  Olsén, Nils Matssons  Axel, Liss Alfred Eriksson, Folke  ocn Sixten.

  Vi kan helt naturligt inte i varje enskilt fall veta hur det gick för utvandrarna. De, som det gick bra för, höll oftast kontakten med hembygden, åtminstone till julen, då tankarna på de hemmavarande var många. De som misslyckades valde att hålla sig undan. "Han kom bort i Amerika" var en vanlig kommentar. Folk dödförklarades. Få blev riktigt framgångsrika. Guldgrävarbrödema Oppa (Ilbäcks) Lars och Johan Olsson fann de största guldklimpama någonsin i Alaska enligt en svenskamerikansk tidning i Lindborg i Kansas. Som en förmögen man kunde Oppa Lars återvända till sin hembygd.

  Elisabet Olsson från Noret var en god brevskriverska. Hennes skildringar av livet som husjungfru på den amerikanska västkusten måste ha lockat många att utvandra. "...de har bekvämt på alla vis, ska jag säga. Det jag tvättar i är av brunt kakel i två avdelningar å två kranar i varje pyts, en varmt å en kallt vatten å en vridmaskin emellan de två hoarna" Särskilt strykrum och elektricitet fanns. Goda arbetsförhållanden rådde. Systrarna, som klappade sin tvätt från en brygga i Noret, förundrades över brevens innehåll. Elisabet utvandrade 1912 och kom aldrig tillbaka till sin hembygd.

  Återinvandringen till Järna förtjänar att undersökas. Fram till och med 1930 åter- kom 213 personer, dvs i runda tal 10 %, vilket stämmer väl överens med riksgenomsnittet. Naturligtvis kan ytterligare emigranter ha återkommit men låtit mantalsskriva sig på annan ort än i utvandrarsocknen. Förhoppningsvis kan framtida forskningar belysa hur återinvandrarna påverkat olika företeelser i hembygden. Deras idéer och erfarenheter från det nya landet bör rimligtvis ha satt sina spår även i Järna.

  Få skeden i vårt lands historia har "drabbat" så många som emigrationen. Få var oberörda av dess dynamik. For man inte själv till Amerika, hade man ofta ett syskon, en granne eller vän, som bröt upp för ett nytt liv i det nya landet. Idag är förhållandena annorlunda. Vi tar emot människor, som invandrar till Järna och Dalarna. Människor med olika bakgrund och invandringsskäl. Erfarenheterna från vår utvandring kan underlätta deras acklimatisering eller åtminstone ge oss en ökad förståelse för deras situation. Våra utvandrares behov av gemenskap med "de sina", deras sökande efter trygghet och gemenskap i de svenskamerikanska kyrkorna, i föreningsliv och skolor, kan lätt "omvandlas" till dagens invandrarverklighet. Det gör emigrationen från Järna viktig att studera av andra skäl än de rent historiska.

Margaretha Hedblom

 

Fortsättning följer...

Det här är Carl Eric Högbergs namnteckning

Lars Olars

  Lars Olars, på bilden, har skrivit boken "Emaus i våra hjärtan" och texterna till de flesta bilderna är hämtade ur just den boken.

Adress:
Lars Olars

Krokvägen 6
S-
780 51 DALA-JÄRNA
SWEDEN

Telefon: +46 281-202 07

  Och i den intressanta boken kan man bl.a. läsa om Högberg's på Emausgården, boken blev så populär att den nu är slutsåld men Lars Olars har jobbat vidare på nästa projekt och bok, nu gäller det dialekter och boken heter "ORDA-LÄNGD över JÄRNAMÅLET", med boken följer en ljudkassett med inspelade dialekter. Mycket intressant att både läsa och lyssna till!

 Köp rekommenderas!


WebmasterTommy Högberg, Timjanvägen 17, S-145 73 Norsborg, Sweden

Created 3/9/2001 3:45 PM by tommyhogberg.be and DISGEN version 8.1bc

Powered by counter.bloke.com

Copyright© 2014 The Högberg´s